Överrasknings­jakten

Jag tillbringade trettondagen med familjen på stugan. Pappa hade redan åkt iväg på älgjakt när vi andra vaknade till den nya dagen. Strax därefter promenerade jag iväg längs vägen, en kilometer ungefär, till stället där man får nätkontakt. 

Medan jag promenerade beundrade jag det snövita landskapet. Ungefär halvvägs noterade jag en rörelse på andra sidan av renstängslet. Kunde det vara en långbent karl som gick över den snötäckta gläntan? Gestalten befann sig såpass långt borta att jag inte kunde se vad det var. Sedan hörde jag ett märkligt metalliskt pinglande och knakande. Så jag tänkte att det var någon som körde snöskoter och att det var skotern som oväsnades. 

På hemvägen varken hördes eller syntes någonting. Väl tillbaka i stugan hade pappa redan återvänt så jag frågade honom om han hade rört sig vid den där platsen. Det hade han inte, så jag förklarade vad jag hade sett och hört. Han frågade om ljudet hade låtit som om något djur hade försökt hoppa över renstängslet. Jag tänkte efter ett ögonblick och svarade att jo faktiskt. Så pappa följde upp med frågan: Kan det vara en älg?

Vännerna hänger med

Alltså återvände vi till renstängslet och platsen för min observation. Pappa hade rätt – precis som vi kom dit såg vi en älg hoppa över stängslet till andra sidan och trava iväg. Geväret hade vi inte tagit med oss så vi beslöt att jag stannar vid stängslet på pass medan pappa skyndar efter geväret. 

Efter en stund hörde jag röster på vägen. Det var grannens flickor som promenerade i riktning mot vår stuga för att träffa mig och min bror. Jag stod tyst och stilla och flickorna märkte mig inte. Vilket var bra, men det förargade mig förstås att jag inte kunde be mina vänner hänga med på det här äventyret. Men till min glädje mötte flickorna min pappa och han förklarade läget för dem och sade att de kunde haka på. Vi samman-strålade vid stängslet och gjorde hastigt upp en plan. 

Kors och tvärs i skogen

Vi krånglade oss över renstängslet och vadade vidare i den djupa, lösa snön efter älgen. Kvicksilvret låg hopkrupet nere på minus 33. Vi hittade spåret och började följa det så fort vi kunde. Jag höll blicken så koncentrerat på marken att jag inte märkte den tjocka, låga grenen utan gick rakt på den. Det gäller alltså att också se upp!

Det dröjde inte länge förrän vi stötte på två älgar i stället för en. Det gick tydligt att urskilja deras stora huvuden mot de snöklädda träden när de betraktade oss med sina stora ögon. Det var en ståtlig syn. De verkade inte ha bråttom någonstans. Pappa sköt på den ena och älgarna störtade iväg åt var sitt håll. Vi började med att följa fel spår och befarade att vi hade tappat bort älgen. Vi hade inte uppfattat att älgarna hade sprungit i kors, men efter en stunds funderande insåg vi faktum och såg dropparna av blod och hann snart upp den rätta älgen. Ett skott till och där låg den. 

Resten av dagen och ledigheten hade vi alltså trevlig sysselsättning. De två föregående dagarna hade pappa skidat sig svettig efter älg, men utan att lyckas. Till på köpet hade den ena skidstaven brustit när han skidade. Det hade alltså varit perfekt tajmning att jag promenerade iväg från stugan då när jag gjorde det. 

Hemma i stugan förargade det min bror att han inte hade fått följa med. När pappa hämtade geväret hade brorsan undrat vad som stod på och frågat om han fick följa med, men pappa hade vänligt men bestämt avböjt eftersom min bror fortfarande satt vid frukostbordet iklädd pyjamas!

Lukija, millainen hirvijahti on jäänyt sinulle parhaiten mieleen? Jaa muistosi kommenteissa!